Visar inlägg med etikett saknar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett saknar. Visa alla inlägg

måndag 28 januari 2013

Ungcancer

Cancer har tagit personer som jag har älskat mer än något annat ifrån mig. Cancer har gjort att min mormor & morfar aldrig kommer att få se min ta studenten eller ta körkort. Cancer har gjort så att min familj förlorade två personer som betyder så mycket för oss alla, som alltid har funnits för oss i vått och torrt. Cancer har gjort så att jag aldrig mer kommer att få krama om mormor eller morfar & gjort så att jag aldrig mer få sitta i morfars famn i flera timmar. Cancern tog ifrån oss våra skyddsänglar på jorden. FUCK CANCER.


Ungcancer har en webshop där man kan beställa armband, kläder, tygpåsar osv med texten "fuck cancer" visste inte om att man kunde beställa sånt fören Frida visade upp ett armband hon hade fått. Hur fint som helst. Gick in på sidan nu och hittade ett linne & en tjocktröja som jag ska beställa så fort som jag får pengar nästa gång. Alla pengar de får in på att folk beställer därifrån går direkt till forskningen. Gå in på www.ungcancer.se och beställ något själv!

Jag kommer aldrig att kunna flytta hemifrån då alla mina pengar kommer att gå åt till att skänka till olika ställen. Cancer fonden, sen ska jag ju börja skänka till WSPA & kanske skaffa mig ett fadderbarn också. Det är sånt som kommer i sinom tid. Rom byggdes inte på en dag och det kommer inte heller detta göra. Allt får ta sin egna tid.

Jag är livrädd, rädd för allt, rädd för att någon mer ska drabbas, rädd för att fler kommer att få det hemska beskedet som förstör hela familjers liv. Rädd för att förlora de som står mig nära. Rädd för att se dem vara helt hjälplösa och rädda.
I wish cancer got cancer and died 




bilderna är tagna från ungcancers hemsida. 

söndag 13 januari 2013

Vänner








You can count on me like one, two, three
I'll be there and I know when need it
I can count on you like four, three, two
And you'll be there 'cause that's what friends 
Are supposed to do.





måndag 7 januari 2013

Jag har levat

Skulle vilja ha en anledning till att tatuera in "Jag har levat" vid typ hjärtat eller över bröstet. Ska ju tatuera mig. Någon gång. Måste först ta reda på om jag tål färgen eller inte, måste nog vänta tills jag fyllt 18 för då får jag tatuera mig hos evil design & han har allergivänlig färg + att han är riktigt duktig. Tänk er typ "jag har levat" med någon snygg text lite bågformat över bröstet, eller vid hjärtat.

De orden betyder faktiskt väldigt mycket för mig. Orden symboliserar både mitt liv som jag lever nu , men jag tänker även mycket på mormor och morfar när jag hör den. När de dog så sa jag "jag ska leva för er nu". Det skulle lixom symbolisera mitt löfte till dem.

Ni kanske har svårt att tänka er in i det och förstå hur jag tänker. Men jag saknar mormor och morfar så att det gör ont. Tänker på dem flera gånger i veckan och när jag gjort något som jag verkligen är nöjd med i floristen så vet jag att mormor skulle varit så stolt. Hon skulle varit så glad över att jag har hittat till en skola som verkligen passar mig.

Trots att ingen av dem kommer att närvara när jag tar mitt körkort, eller tar studenten, får mitt barn eller gifter mig så skulle en del av dem endån alltid finnas med mig kroppsligt. Jag vet att dem finns hos oss men om jag skulle göra denna tatueringen så skulle dem följa med just mig vart jag än går. De skulle vara med mig i jobbiga & ledsna situationer, men även i glada och lyckliga. Jag vill göra den här tatueringen för er. 


Jag har haft orden skrivna på min handled i cirka två månader. Men det är inte där jag vill ha den och jag vill inte heller behöva gå och fylla i den så fort som jag har duschat. Jag vill att de alltid ska finnas vid mig.




torsdag 25 oktober 2012

Bär du mig så bär jag dig.

När man var liten och det bästa man visste var att leka datten, leka med barbie dockor, springa efter varandra och byta klistermärken med varandra. Det värsta bråken man hade var när någon annan hann ta den bästa barbie dockan eller om någon annan hann ta det man ville ha först. Den värsta skadan och smärtan man visste var när man trillade och skrapade upp knät.

Idag läser man bara på bloggar om tjejer och killar som är i ungefär samma ålder som jag. Det bästa dem vet är att supa. Det värsta bråken dem har är när någons bästavän har snott den andras pojkvän. Den värsta skadan dem har är att dem skär sig varje kväll för att de mår psykist dåligt.

Hallå , vad är det som har hänt? Vad hände med alla glada spralliga barn som älskade livet? När dem var små och sa "jag ska aldrig börja röka, det är såååå äckligt!!!!" vid 14 års ålder hade dem både varit fulla ett antal gånger, röker regelbundet och har haft 11 pojkvänner på en vecka.När man går förbi dagiset så hör man barn snacka skit om varandra och säga en massa skällsord som jag inte ens visste fanns när jag var i den åldern. Jag hatar verkligen när vuxna säger att det är så mycket fel på dagens ungdom eftersom att det är deras fel hur vi är och hur vi beter oss. Men när man hör de små barnen och ser hur vi som är "dagens ungdom" beter oss så förstår jag faktiskt lite att dem säger att det är mycket fel på oss. För det är det. Det är något allvarligt fel på alla undomar, alla är hjärntvättade och ingen vet hur man ska bete sig.




"När man var liten ville man
inget annat än att bli stor,
när man är stor vill man
inget annat än att vara liten igen"

tisdag 16 oktober 2012

Why hurt someone when you can have the smile instead

Detta blir säkert att vara det elfte inlägget jag skriver om just detta ämnet. Eftersom att jag nu går på gymnasiet har jag inte koll på vad som händer på Skansenskolan längre.Det är jävligt jobbigt eftersom att jag  under tre års tid har haft stenkoll på vad som har hänt i skolan. Det är inte de att jag bryr mig om vad som händer i alla klasserna eller vad personerna som går på skolan gör på sin fritid, det skiter jag fullständigt i. Det som stör mig är att jag vet att det sker så mycket mobbning och trakasserier på personerna i särskola klassen.

Alltså seriöst. Alla skriver massa om att de blir mobbade och att de mår så dåligt för saker som händer på skolan. Men jag vet, att ni som skriver att ni blir mobbade trycker ner andra som inte kan försvara sig så extremt att de kommer hem och är ledsna. Varför trycker man ner och sänker självförtroendet på någon som inte kan skydda sig till hundra procent? Är det för att det känns bättre? Känner ni att ni har makt? Känner ni er stora, tuffa,coola  när ni sårar andra människor? Ni som skriver att ni blir mobbade men själva gör exakt samma sak mot de som är annorlunda, varför? Ni om några borde ju verkligen veta hur de känns att bli nertryckt, hur det känns att få höra elaka kommentarer eller att folk skrattar åt en. Varför gör ni exakt samma saker själva då? Det är bara så patetiskt.

Mobbning har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är sånt man får ta och acceptera. Det är jävligt svårt och jobbigt men människor är så jävla dumma i huvudet att de inte vet hur man ska bete sig. Men det är så jävla sjukt att människor ska behöva komma hem och ha ont i magen för att folk retar dem. Ska man verkligen behöva komma hem och vara ledsen för att människor inte kan respektera att man är annorlunda, att alla inte är likadana. Världen behöver annorlunda människor för hur i helvete skulle världen vara om alla var likadana. Tänk ifall det bara var en värld fylld med människor som är som jag, de skulle ju inte gå.,om alla var som jag skulle världen ha gått under för flera år sedan. Eller tänk ifall världen bara skulle bestå av små kopior av dig, tänk dig själv omringad av dig själv.Ingen dans på rosor va? För att alla människor har svagheter,olikheter och alla är speciella på sitt egna lilla vis. Det spelar ingen roll ifall man är annorlunda för att man har någon sjukdom eller för att man ät lång,kort,tjock,smal,annorlunda ansikte eller vad som helst. Tro det eller ej. Alla människor är lika mycket värda. Man ska inte vara precis som alla andra.

-Var dig själv alla andra är upptagna-

Så snälla, jag ber er på mina bara knän (ni år se det framför er) snälla tänk er för innan ni skrattar, pekar eller säger något som på något sätt skulle kunna såra en annan människa. Grejen är den att jag sitter här och skriver detta och då verkar det som om att jag tror att jag själv är så jävla perfekt. Fel. Jag sårar andra människor precis som alla andra, jag fäller elaka kommentarer som kan såra folk. MEN, jag gör det endast till dem jag känner, som vet hur jag är , hur jag funkar. Jag skulle aldrig kunna gå och trycka ner en person som jag inte känner, speciellt inte en person som på något sätt inte har samma sätt att förstå eller försvara sig som mig. 

Alla har ju säkert hört om den där tjejen, Amanda Todd. Hon gjorde ett misstag och blev mobbad i resten av sitt liv. Hon tog livet av sig den 10 oktober detta året. Hon har fått så mycket uppmärksamhet för att hon gjorde en video och la ut där hon berättade om vad som hänt henne. Tänk ifall alla som blir mobbade skulle göra en video, Skulle dem så lika mycket uppmärksamhet då? nej, alla säger "åh, om jag hade vetat vem hon var så hade jag funnits där för henne". Falskt. Ni skulle inte gjort ett skit. Ni hade struntat i henne precis som alla andra. Öppna era ögon och se vad som egentligen händer. 

Jag har skrivit massor av texter, periodvis så har det blivit bättre men nu tycker jag nästan att det har blivit sämre än någonsin. Personer trycker ner varandra som om att det är en hobby. Vuxna säger att alla ungdomar är så ouppfostrade , men egentligen så är ju allt ert eget fel. Om ni hade tagit bättre hand om era ungar och uppfostrat dem på ett sätt som visar att det inte är okej att mobba andra så kanske detta inte skulle hända. 

Helt ärligt, om det inte blir någon skillnad av denna texten så kommer jag som så många gånger förut ta tag i saken och säga till personerna i verkligheten, Jag kommer att ställa mig upp och göra min röst hörd istället för att bara prata rakt ut i tomma intet. Jag kommer att prata och visa hur det påverkar människor när man mobbar någon. För det är inte bara den utsatta som såras och får det jobbigt utan även dens familj,vänner och alla i den personens närhet. Fall inte för grupptrycket  mobba inte någon för att dina kompisar tycker att de skulle vara kul. Våga ta steget och säg ifrån. 

Ni som kommer att läsa detta , ta det inte bara so vilken text som helst utan ta till er den. Tänk på ifall ni någon gång har gjort något som skulle kunnat såra någon annan person. Ta steget och var en bra förebild. Försök att stoppa mobbning ifall ni ser den. 

Den finns överallt runt om dig, öppna dina ögon och se. Den är där, förhindra det. 



Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg.


Don't make me use it. 



onsdag 11 juli 2012

En punkt

ÅR 2009
Ni i familjen som inte vill bli ledsen/deprimerad borde lämna bloggen nu med engång. Jag behövde skriva av mig och jag vet att detta fortfarande är känsligt.
Jag älskar er <3

År 2009 och alla åren framåt har nog varit de sämsta i mitt liv. 
Det året förlorade jag min älskade morfar,allt gick så fort. Jag hann knappt fatta vad det var som hände. Helt plötsligt dök det upp en sjukdom och sen poff så försvann det en viktig person från mitt liv.Under mindre än 24 timmar så förlorade jag inte bara min morfar utan även världens bästa granne.Vi sov alla lätt och hans barn kom springades till oss mitt i natten ihopp om att mamma eller pappa skulle kunna göra något. Det blev självklart väldigt mycket tommare men vi hade ju i alla fall mormor. Året gick långsamt eftersom att mormor bara blev sjukare och sjukare. I alla fall så tog även det året slut och trots att det hade varit jobbigt så klarade vi det rätt bra för att vi höll ihop. 2010 började, mormor blev fortfarande bara sjukare och sjukare och poff så fanns inte hon heller hos oss. Det var då jag verkligen fattade. det var då jag ställde in mig på att vi skulle få klara oss själva. När morfar försvann så var det en riktig jävla pest och jag mår fortfarande dåligt för att jag lämnade honom själv. När mormor försvann som försvann allt, vi hade ingen att rådfråga och ingen att bara åka hem till helt utan anledning. Allting ändrades så snabbt. Detta var första gången jag förlorade någon/några som stod mig så nära. Efter ett tag så var vi alla i familjen rätt så nollställda. Ingen av oss visade någon direkt sorg och det gör vi inte nu heller. Vi har sånna dagar som vi bara vill lägga oss under täcket och gråta för resten av livet, det har ju alla. Vi har alla varit väldigt starka men jag tror att vi alla hade mått bättre av att sörja från början och inte ta det lite som det kommer. Tiden mellan mormor och morfar förlorade jag även min älskade kanin. I slutet av 2009 blev hon lam och dagen efter att jag fick reda på det var hon också borta. Även det gick oerhört fort. Jag hade ingen att gråta ut på, att prata hur jag mådde med. jag gör helst inte det med människor. Att Bebis försvann tror jag är en anledning till att jag aldrig sörjde riktigt från början för jag kände inte att jag hade någon/något att lita på. 2011 dog även min storebrors kanin Stefan. Även det tog hårt på mig. Stefan och jag hade aldrig någon bra relation men det var endån så tomt utan honom.

Nu när jag sitter och läser igenom juliahofswedens blogginlägg om sin familj / mamma osv, så känner jag igen mig så mycket från när mormor och morfar var sjuka. Juliahs mamma hade också canser och de sa att hon skulle klara sig. Det fick mig att tänka på morfar, de sa att han skulle klara sig men en knapp vecka efter så var han borta. Mormor fick däremot kämpa längre. Det blev många cellgifts behandlingar och när hon äntligen började må bra från förra omgången så skulle hon börja om igen. Vi pratar väldigt mycket om mormor och morfar här hemma och jag har inget problem men att diskutera vad som hände dem osv. Det som jag tycker är jobbigast just nu är att sitta och tänka på deras sista tid & dagar. Det gör ont i mig när jag läser och inser att flera har fått gå igenom samma helvete som vi har gjort, det värker verkligen i mig, i hjärtat. Luften vill inte till lungorna utan den stannar i halsen.

Kan ni själva tänka er hur det är att se de man älskar ligga helt svaga och veta att man inte kan göra ett jävla piss för att de ska må bättre. Jag gjorde i alla fall mitt bästa för att de skulle må bättre, när morfar låg på sjukhus så gjorde jag honom en teckning, jag trodde egentligen inte att han blev så glad för den men när han hade bytt avdelning så hade han glömt teckningen på den andra avdelningen och han blev faktiskt riktigt ledsen för det. Då gjorde jag honom en ny och han tackade mig så himla mycket, tänk vad en sån enkel grej kan göra mycket. En annan sak som jag kommer ihåg så väl från morfars sjukhus tid var när jag ville ha ett gossedjur och gick ner till cafeterian och köpte en liten tiger, morfar döpte den till Tigger och jag älskar den fortfarande så mycket. Dagen då morfar dog var han så svag, hela kroppen var svullen och han kunde inte prata, jag blev rädd, en stor förebild till mig låg där och kunde inte göra någonting. I alla fall så vågade jag inte säga någonting till morfar (blev så chockad när jag såg honom) så mamma frågade honom om han kom ihåg att han hade döpt tigern som jag hade med mig, svaret jag fick var en nick och även om han inte kunde säga ja så blev jag så glad att han kom ihåg det. Bara några timmar senare var han borta.

Att förlora så många på såå kort tid har verkligen fått mig att bli orolig. Jag är alldeles för ofta rädd för att någon i familjen eller släkten ska försvinna eller få canser.Även livrädd att Elton eller Jens ska försvinna. Det gör ont i hjärtat och jag känner hur det bränner i ögonen nu bara jag tänker på det. Jag vill aldrig mer uppleva att någon som betyder exremt mycket för mig försvinner.Jag vill inte uppleva tomheten eller få känslan att inte kunna ha någon att rådfråga igen. Fattar knappt ens att jag skriver detta nu , för jag får så sataans ont i kroppen när jag tänker på vad vi förlorade och gick igenom. Men vi var är och kommer alltid att vara starka för att vi finns alltid och stödjer varandra genom våttt och tort.

Jag älskar mig familj,släkt och mina djur så så mycket att det verkligen inte ens går att beskriva med ord. Jag är nästan sjukligt rädd att förlora er, utan er är jag verkligen ingenting. Ni är luften jag andas, mina friska andetag och mina självklara hjärtslag. Älskar er till döds, <3

Tigger, <3

morfar, <3

mormor , <3

Canser, akta dig för nästa gång jag upptäcker dig så ska jag skjuta ihjäl dig.


måndag 5 december 2011

Saknaden är större än hoppet och hoppet är det största jag har

Ville ringa dig idag för att säga att jag älskar dig, men ditt gamla nummer är inte längre i tjänst.
Jag försökte med operatören hon sa "förlåt jag har inget nummer till dig".
Jag försökte att gå till ditt hus, men du bor inte där längre.
Posten har ingen adress för vidarebefordran.
Jag antar att himlen är alldeles för långt borta.
Jag älskar dig, jag saknar dig. Du är i mitt hjärta alltid och för evigt.






onsdag 6 april 2011

Pokemón

Du lär mig och jag lär dig pookemooon ,<3

Gaah , jag kan inte sluta tänka på när vi var små och alltid lekte med våra plast pokemón gubbar, vi hade typ jätte många olika gubbar , stoffes gubbe var hitmonlee , sanna va hitmonchaan och jag va farfetche haha, en liten fågel med en purjolök i käften ,<3

& när vi satt hemma hos mormor och morfar och tittade på våra pokemón filmerna och den där gubben som typ sover på nån ö , ba "jag behöver ett par byxor" , och dom där små rosa jätte söta sakerna som hoppade runt på små blad, åhhh, minnen <3

ingen förstår säkert mina fina beskrivningar av pokemónarna , men jag döör typ när jag tänker tillbaka på de.
skulle kunna mörda för att få uppleva det igen <3


Nu tänker jag bli allra bäst
och bygga upp ett lag
För jag ska söka och fånga flest
och träna dom var dag

...Jag ska resa från stad till stad
efter pokémon
Så får jag se från grad till grad
var kraften kommer från

Pokémon! (Måste fånga fler)
Det är du och jag
Tillsammans blir vi ett lag
Pokémon!
Ååh min bästa vän vi räddar världen om igen

Pokémon! (Måste fånga fler)
Helt okej
Vi vet hur man klarar sig

Du lär mig och jag lär dig
P-o-k-é-m-o-n (Måste fånga fler)
Jag ska fånga fler
Pokémon!

JAG BEHÖVER ETT PAR BYXOR

hade ömsa idag i skolan och när vi hade SO så satt Hedda och jag och pratade med Rickard och Pezze och dom e helt konstiga, dom kan lixom inte pokemon låten :o, ja ba wtf omg
så satt jag där och typ sjöng den och dom typ tyckte att jag va en nolifer :(
jaa, ni kan ju kolla heddas fb statusen med 300 komentarer den som det typ står "vi gillar inte avslappnat och gulligt" hahaha ..

men seriöst, alla vettiga människor kan ju pokemon låten :o
R.I.P pokemon <3