Ungcancer

Cancer har tagit personer som jag har älskat mer än något annat ifrån mig. Cancer har gjort att min mormor & morfar aldrig kommer att få se min ta studenten eller ta körkort. Cancer har gjort så att min familj förlorade två personer som betyder så mycket för oss alla, som alltid har funnits för oss i vått och torrt. Cancer har gjort så att jag aldrig mer kommer att få krama om mormor eller morfar & gjort så att jag aldrig mer få sitta i morfars famn i flera timmar. Cancern tog ifrån oss våra skyddsänglar på jorden. FUCK CANCER.


Ungcancer har en webshop där man kan beställa armband, kläder, tygpåsar osv med texten "fuck cancer" visste inte om att man kunde beställa sånt fören Frida visade upp ett armband hon hade fått. Hur fint som helst. Gick in på sidan nu och hittade ett linne & en tjocktröja som jag ska beställa så fort som jag får pengar nästa gång. Alla pengar de får in på att folk beställer därifrån går direkt till forskningen. Gå in på www.ungcancer.se och beställ något själv!

Jag kommer aldrig att kunna flytta hemifrån då alla mina pengar kommer att gå åt till att skänka till olika ställen. Cancer fonden, sen ska jag ju börja skänka till WSPA & kanske skaffa mig ett fadderbarn också. Det är sånt som kommer i sinom tid. Rom byggdes inte på en dag och det kommer inte heller detta göra. Allt får ta sin egna tid.

Jag är livrädd, rädd för allt, rädd för att någon mer ska drabbas, rädd för att fler kommer att få det hemska beskedet som förstör hela familjers liv. Rädd för att förlora de som står mig nära. Rädd för att se dem vara helt hjälplösa och rädda.
I wish cancer got cancer and died 

bilderna är tagna från ungcancers hemsida. 

Jag har levat

Skulle vilja ha en anledning till att tatuera in "Jag har levat" vid typ hjärtat eller över bröstet. Ska ju tatuera mig. Någon gång. Måste först ta reda på om jag tål färgen eller inte, måste nog vänta tills jag fyllt 18 för då får jag tatuera mig hos evil design & han har allergivänlig färg + att han är riktigt duktig. Tänk er typ "jag har levat" med någon snygg text lite bågformat över bröstet, eller vid hjärtat.

De orden betyder faktiskt väldigt mycket för mig. Orden symboliserar både mitt liv som jag lever nu , men jag tänker även mycket på mormor och morfar när jag hör den. När de dog så sa jag "jag ska leva för er nu". Det skulle lixom symbolisera mitt löfte till dem.

Ni kanske har svårt att tänka er in i det och förstå hur jag tänker. Men jag saknar mormor och morfar så att det gör ont. Tänker på dem flera gånger i veckan och när jag gjort något som jag verkligen är nöjd med i floristen så vet jag att mormor skulle varit så stolt. Hon skulle varit så glad över att jag har hittat till en skola som verkligen passar mig.

Trots att ingen av dem kommer att närvara när jag tar mitt körkort, eller tar studenten, får mitt barn eller gifter mig så skulle en del av dem endån alltid finnas med mig kroppsligt. Jag vet att dem finns hos oss men om jag skulle göra denna tatueringen så skulle dem följa med just mig vart jag än går. De skulle vara med mig i jobbiga & ledsna situationer, men även i glada och lyckliga. Jag vill göra den här tatueringen för er. 

Jag har haft orden skrivna på min handled i cirka två månader. Men det är inte där jag vill ha den och jag vill inte heller behöva gå och fylla i den så fort som jag har duschat. Jag vill att de alltid ska finnas vid mig.

Varför längtar du till den dag då du ska fylla sju när den tiden snart är här endån.

När jag var liten brukade jag stoppa in mina armar i tröjan för att låtsas att jag inte hade några armar.Jag startade om tv spelet varje gång jag visste att jag skulle förlora bara för att jag är en sådan dålig förlorare och jag levde för mottot "man brukar få en andra chans". Jag sov med alla mina gossedjur så att ingen skulle känna sig ensam & jag gav dem mer och bättre plats i sängen än åt mig själv.Det svåraste valet jag hade var om man skulle spela de klassiska super mario eller de med hästen.Brukade ställa mig bakom dörrar för att skrämma nästa person som skulle gå förbi,det slutade alltid med att jag gav upp för att personen tog för lång tid och för att jag blev kissenödig.Att låtsas sova gjorde man hela tiden för att pappa skulle bära mig till min egna säng trots att jag visste att det fanns vissa chanser att mitt huvud kunde slå i en dörrkarm. När det regnade och det föll många regndroppar på en ruta brukade jag låtsas att de tävlade mot varandra och jag hade alltid en droppe som jag hejade på.Jag satt alltid vid datorn endast för att göra runda cirklar och konstiga mönster som man sedan fyllde i på paint.Mina enda falska vänner var skuggorna när dem försvann från mig när jag lekte skuggleken själv.Julafton och födelsedagar var det bästa som fanns för att jag fick paket och fick träffa släktingar jag inte ofta träffade,idag ger jag hellre bort paketen än tar emot dem och det jag lever för är att se personer jag älskar le.Jag duschade och gjorde det jag skulle när jag duschade istället för att göra det jag gör idag, ta viktiga beslut och tänka efter vad man borde sagt till någon och vad man kanske ska säga. När man var liten ville man inget hellre än att bli äldre. Nu när man är äldre vill man inget hellre än att bli liten igen, den logiken går inte ihop för mig. Varför är man aldrig nöjd.

Nu när man har fått sin önskan om att bli äldre, fått ta egna beslut, bli självständig,att få kunna åka längre än till affären själv, Att kunna vara hemifrån trots att det blivit mörkt för länge sen. Varför är man endån inte nöjd. Man inser att det vuxna livet inte är någon dans på rosor som man trott enda sen man var liten. Man har alltid trott att de vuxna har haft det så lätt, det har bara varit för dem att åka till sitt jobb som de självklart älskade för annars skulle de aldrig jobba där för att sedan komma hem och ta det lugnt. Man hade ingen uppfattning alls om pengar,mat,städning,jobb,räkningar, hyra osv. Det enda man tänkte på var, gud vad skönt att vara vuxen, slippa alla läxor som skolan ger en, slippa göra en massa redovisningar osv. När man  kommer in i tonåren inser man hur fel man haft, vuxenlivet är ingen dans på rosor, de flesta trivs inte på sina jobb, de sliter häcken av sig med en skit dålig lön för att sedan komma hem till skrikiga bortskämda ungar. Många skämmer bort sina ungar trots att de knappt har pengar till att köpa mat för dagen. Man vill inte att ens barn ska veta om att man inte har oändligt med pengar och gör därför allt för att dölja det.

Jag är extremt bortskämd. Jag snäser mot min familj när vi pratar utan att egentligen ha någon anldening till det. Jag fick nästan alltid det jag pekade på i leksaksaffärer och det skäms jag lite för idag. När jag gick i ettan så brukade jag och mina kompisar disskutera om vi var bortskämda eller inte. Alla skrek nästan i mun på varandra att jag var den bortskämdaste av dem alla bara för att jag fick mycket när jag var liten. Det får jag fortfarande, utan min familj vet jag inte vad jag skulle göra och jag skämms så enormt över mitt beteende.

Jag borde inte skälla på dem så mycket som jag gör, jag borde heller inte sura ihop ifall det inte blir den maten jag vill eller ifall något inte blir som planerat.Jag borde vara tacksam och nöjd med det jag har. Det är jag men jag kan inte visa det .Trots att jag är hur tacksam som helst och vet hur bra jag har det så gör jag ingenting för att visa min familj det .Jag beter mig som om att jag aldrig blir nöjd trots att det inte alls krävs så mycket för att göra mig nöjd. Men som i den översta texten jag skrev så känner sig säkert många andra igen sig och inser att dem inte heller har nöjt sig med att få sin önskan om att bli äldre uppfylld.

Mitt nyårslöfte ska bli att försöka visa på ett helt annat sätt än att skika och tjura ihop. Jag ska visa min tacksamhet genom att försöka ta det lugnare, tänka positivare och bli gladare. Det är lättare skrivet än gjort men jag ska verkligen försöka. Jag ska även ta mig tid till att verkligen mysa till det för hela familjen ibland. För något år sedan gjorde jag alltid "familjekvällar" där vi antingen spelade något eller där vi gjorde spel eller frågesporter som jag själv har hittat på. Jag borde kanske ta och försöka att hitta på sånt igen fast denna gången nu något mer som passar alla lite bättre och inte bara med saker som jag tycker är kul. Jag ska även oftare överraska dem med lyx frukost eller kvällsmat, för det är ni verkligen värda. Jag älskar er alla till universums slut och tillbaka flera tusen gånger om och jag lovar att jag ska försöka ändra mitt beteende.

Allt kan gå så fort.

Har idag fått veta att en som har gått i min parallell klass på skansen och som jag har haft elevensval tillsammans med har gått bort. Hon var bara 16 år, 16 jävla år, det är nu man ska leva, det är nu man har hela livet framför sig och det är nu man kan börja känna sig vuxen på riktigt, man kan börja ta större egna beslut och börja klara sig på egen hand.Jag vet inte hur och jag vet inte när allt detta hände men jag känner samtidigt att det inte är min ensak. Vi har knappt aldrig pratat med varandra men de gånger vi gjort det så har det varit trevligt. Jag sitter inte och gråter och jag känner mig inte heller ledsen, jag blev mest chockad över att det hade hänt då jag såg att hon skrev en massa på facebook senast igår. Man vet ju aldrig vad man ska göra när sånt här händer man blir chockad och vet egentligen inte vad man ska säga. Detta har hänt alltför ofta det senaste året , känns som om att det har varit någon som försvunnit minst varannan månad. Nu får det fan vara nog.

Har ju som sagt ingen egen relation till dig men man får ju sig endån en en riktig tankeställare när sånt här händer, det får mig att vilja krama om mina vänner & min familj och aldrig släppa taget om dem. Aldrig låta dem gå längre bort än vad jag kan se dem.

Jag älskar min familj och mina vänner sådär nästintill sjukligt mycket, jag är livrädd att behöva förlora någon som betyder mycket för mig en dag.Förlorade två personer som alltid har stått upp och stöttat mig och min familj på mindre än ett år och jag klarar inte av ifall någon mer i min närhet skulle försvinna. Det är ni som får mig att kunna orka att resa mig ur sängen på morgonen & hur jobbigt det än känns som vet jag att jag aldrig kommer att behöva klara av en dag själv.

Jag älskar er allihopa såååå mycket ,<3
Ger även tusentals tankar till Nathalie och hennes familj!

Why hurt someone when you can have the smile instead

Detta blir säkert att vara det elfte inlägget jag skriver om just detta ämnet. Eftersom att jag nu går på gymnasiet har jag inte koll på vad som händer på Skansenskolan längre.Det är jävligt jobbigt eftersom att jag  under tre års tid har haft stenkoll på vad som har hänt i skolan. Det är inte de att jag bryr mig om vad som händer i alla klasserna eller vad personerna som går på skolan gör på sin fritid, det skiter jag fullständigt i. Det som stör mig är att jag vet att det sker så mycket mobbning och trakasserier på personerna i särskola klassen.

Alltså seriöst. Alla skriver massa om att de blir mobbade och att de mår så dåligt för saker som händer på skolan. Men jag vet, att ni som skriver att ni blir mobbade trycker ner andra som inte kan försvara sig så extremt att de kommer hem och är ledsna. Varför trycker man ner och sänker självförtroendet på någon som inte kan skydda sig till hundra procent? Är det för att det känns bättre? Känner ni att ni har makt? Känner ni er stora, tuffa,coola  när ni sårar andra människor? Ni som skriver att ni blir mobbade men själva gör exakt samma sak mot de som är annorlunda, varför? Ni om några borde ju verkligen veta hur de känns att bli nertryckt, hur det känns att få höra elaka kommentarer eller att folk skrattar åt en. Varför gör ni exakt samma saker själva då? Det är bara så patetiskt.

Mobbning har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är sånt man får ta och acceptera. Det är jävligt svårt och jobbigt men människor är så jävla dumma i huvudet att de inte vet hur man ska bete sig. Men det är så jävla sjukt att människor ska behöva komma hem och ha ont i magen för att folk retar dem. Ska man verkligen behöva komma hem och vara ledsen för att människor inte kan respektera att man är annorlunda, att alla inte är likadana. Världen behöver annorlunda människor för hur i helvete skulle världen vara om alla var likadana. Tänk ifall det bara var en värld fylld med människor som är som jag, de skulle ju inte gå.,om alla var som jag skulle världen ha gått under för flera år sedan. Eller tänk ifall världen bara skulle bestå av små kopior av dig, tänk dig själv omringad av dig själv.Ingen dans på rosor va? För att alla människor har svagheter,olikheter och alla är speciella på sitt egna lilla vis. Det spelar ingen roll ifall man är annorlunda för att man har någon sjukdom eller för att man ät lång,kort,tjock,smal,annorlunda ansikte eller vad som helst. Tro det eller ej. Alla människor är lika mycket värda. Man ska inte vara precis som alla andra.

-Var dig själv alla andra är upptagna-

Så snälla, jag ber er på mina bara knän (ni år se det framför er) snälla tänk er för innan ni skrattar, pekar eller säger något som på något sätt skulle kunna såra en annan människa. Grejen är den att jag sitter här och skriver detta och då verkar det som om att jag tror att jag själv är så jävla perfekt. Fel. Jag sårar andra människor precis som alla andra, jag fäller elaka kommentarer som kan såra folk. MEN, jag gör det endast till dem jag känner, som vet hur jag är , hur jag funkar. Jag skulle aldrig kunna gå och trycka ner en person som jag inte känner, speciellt inte en person som på något sätt inte har samma sätt att förstå eller försvara sig som mig. 

Alla har ju säkert hört om den där tjejen, Amanda Todd. Hon gjorde ett misstag och blev mobbad i resten av sitt liv. Hon tog livet av sig den 10 oktober detta året. Hon har fått så mycket uppmärksamhet för att hon gjorde en video och la ut där hon berättade om vad som hänt henne. Tänk ifall alla som blir mobbade skulle göra en video, Skulle dem så lika mycket uppmärksamhet då? nej, alla säger "åh, om jag hade vetat vem hon var så hade jag funnits där för henne". Falskt. Ni skulle inte gjort ett skit. Ni hade struntat i henne precis som alla andra. Öppna era ögon och se vad som egentligen händer. 

Jag har skrivit massor av texter, periodvis så har det blivit bättre men nu tycker jag nästan att det har blivit sämre än någonsin. Personer trycker ner varandra som om att det är en hobby. Vuxna säger att alla ungdomar är så ouppfostrade , men egentligen så är ju allt ert eget fel. Om ni hade tagit bättre hand om era ungar och uppfostrat dem på ett sätt som visar att det inte är okej att mobba andra så kanske detta inte skulle hända. 

Helt ärligt, om det inte blir någon skillnad av denna texten så kommer jag som så många gånger förut ta tag i saken och säga till personerna i verkligheten, Jag kommer att ställa mig upp och göra min röst hörd istället för att bara prata rakt ut i tomma intet. Jag kommer att prata och visa hur det påverkar människor när man mobbar någon. För det är inte bara den utsatta som såras och får det jobbigt utan även dens familj,vänner och alla i den personens närhet. Fall inte för grupptrycket  mobba inte någon för att dina kompisar tycker att de skulle vara kul. Våga ta steget och säg ifrån. 

Ni som kommer att läsa detta , ta det inte bara so vilken text som helst utan ta till er den. Tänk på ifall ni någon gång har gjort något som skulle kunnat såra någon annan person. Ta steget och var en bra förebild. Försök att stoppa mobbning ifall ni ser den. 

Den finns överallt runt om dig, öppna dina ögon och se. Den är där, förhindra det. 

Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg.

Don't make me use it. 

skolaaaaa

Skolan är faktiskt rikitigt bra. Visserligen finns det ju saker som man inte tycker är på topp. Men de bra sakerna väger över de dåliga. Som till exempel. Jag har världens bästa lärare. jag skojar verkligen inte, jag har nog fått de bästa lärarna som går att få. Maten där emot är ju verkligen dålig. Den är kall och en enda stor röra. Värre än skansen till och med & då är det riktigt dåligt. Det där med tre timmars lektioner skrämde mig väldigt mycket innan jag hade börjat. Var nervös över att ha tre timmars matte, engelska. Ja nästan alla ämen. Men vet ni? tre timmar på bauer går mycket mycket snabbare än en 40 minuters lektion i grundskolan. Så till alla er 97or som läser detta. Sök till John Bauer! Jag var super nervös för lektionerna men det går som på räls. Mitt schema ska jag ju inte heller klaga på. Jag börjar vid 12.15 på måndagar och slutar vid 11.15 på fredagar. Det ger mig en lång helg. sen går jag i vanlig tid tis-tors men det kan man faktiskt leva med. Trotts att det är jävligt tufft att gå upp vid klockan sex och gå till klockan tre så är det så värt det . Florist tvåorna är hur goa som helst och behandlar oss nästan som om att vi går i deras klass också. Som tur e ska vi ta klassfoto med dem också, det hade ju sett för jävla kul ut om det bara hade varit jag , sabina och frida på vårt foto. Typ , hej här är vi.

Nu kommer lite bilder som jag har tagit med telefonen och lagt över till datorn. Vet inte riktigt vad det är för bilder men ja, det är sånt som märks.Så ja , varsågoda . Bjuder på något fint i ssitsta bilden.

VACKERT!
det är ju nästan så att man bli tårögd så snygg jag är.

En punkt

ÅR 2009

Ni i familjen som inte vill bli ledsen/deprimerad borde lämna bloggen nu med engång. Jag behövde skriva av mig och jag vet att detta fortfarande är känsligt.

Jag älskar er <3

År 2009 och alla åren framåt har nog varit de sämsta i mitt liv. 

Det året förlorade jag min älskade morfar,allt gick så fort. Jag hann knappt fatta vad det var som hände. Helt plötsligt dök det upp en sjukdom och sen poff så försvann det en viktig person från mitt liv.Under mindre än 24 timmar så förlorade jag inte bara min morfar utan även världens bästa granne.Vi sov alla lätt och hans barn kom springades till oss mitt i natten ihopp om att mamma eller pappa skulle kunna göra något. Det blev självklart väldigt mycket tommare men vi hade ju i alla fall mormor. Året gick långsamt eftersom att mormor bara blev sjukare och sjukare. I alla fall så tog även det året slut och trots att det hade varit jobbigt så klarade vi det rätt bra för att vi höll ihop. 2010 började, mormor blev fortfarande bara sjukare och sjukare och poff så fanns inte hon heller hos oss. Det var då jag verkligen fattade. det var då jag ställde in mig på att vi skulle få klara oss själva. När morfar försvann så var det en riktig jävla pest och jag mår fortfarande dåligt för att jag lämnade honom själv. När mormor försvann som försvann allt, vi hade ingen att rådfråga och ingen att bara åka hem till helt utan anledning. Allting ändrades så snabbt. Detta var första gången jag förlorade någon/några som stod mig så nära. Efter ett tag så var vi alla i familjen rätt så nollställda. Ingen av oss visade någon direkt sorg och det gör vi inte nu heller. Vi har sånna dagar som vi bara vill lägga oss under täcket och gråta för resten av livet, det har ju alla. Vi har alla varit väldigt starka men jag tror att vi alla hade mått bättre av att sörja från början och inte ta det lite som det kommer. Tiden mellan mormor och morfar förlorade jag även min älskade kanin. I slutet av 2009 blev hon lam och dagen efter att jag fick reda på det var hon också borta. Även det gick oerhört fort. Jag hade ingen att gråta ut på, att prata hur jag mådde med. jag gör helst inte det med människor. Att Bebis försvann tror jag är en anledning till att jag aldrig sörjde riktigt från början för jag kände inte att jag hade någon/något att lita på. 2011 dog även min storebrors kanin Stefan. Även det tog hårt på mig. Stefan och jag hade aldrig någon bra relation men det var endån så tomt utan honom.

Nu när jag sitter och läser igenom juliahofswedens blogginlägg om sin familj / mamma osv, så känner jag igen mig så mycket från när mormor och morfar var sjuka. Juliahs mamma hade också canser och de sa att hon skulle klara sig. Det fick mig att tänka på morfar, de sa att han skulle klara sig men en knapp vecka efter så var han borta. Mormor fick däremot kämpa längre. Det blev många cellgifts behandlingar och när hon äntligen började må bra från förra omgången så skulle hon börja om igen. Vi pratar väldigt mycket om mormor och morfar här hemma och jag har inget problem men att diskutera vad som hände dem osv. Det som jag tycker är jobbigast just nu är att sitta och tänka på deras sista tid & dagar. Det gör ont i mig när jag läser och inser att flera har fått gå igenom samma helvete som vi har gjort, det värker verkligen i mig, i hjärtat. Luften vill inte till lungorna utan den stannar i halsen.

Kan ni själva tänka er hur det är att se de man älskar ligga helt svaga och veta att man inte kan göra ett jävla piss för att de ska må bättre. Jag gjorde i alla fall mitt bästa för att de skulle må bättre, när morfar låg på sjukhus så gjorde jag honom en teckning, jag trodde egentligen inte att han blev så glad för den men när han hade bytt avdelning så hade han glömt teckningen på den andra avdelningen och han blev faktiskt riktigt ledsen för det. Då gjorde jag honom en ny och han tackade mig så himla mycket, tänk vad en sån enkel grej kan göra mycket. En annan sak som jag kommer ihåg så väl från morfars sjukhus tid var när jag ville ha ett gossedjur och gick ner till cafeterian och köpte en liten tiger, morfar döpte den till Tigger och jag älskar den fortfarande så mycket. Dagen då morfar dog var han så svag, hela kroppen var svullen och han kunde inte prata, jag blev rädd, en stor förebild till mig låg där och kunde inte göra någonting. I alla fall så vågade jag inte säga någonting till morfar (blev så chockad när jag såg honom) så mamma frågade honom om han kom ihåg att han hade döpt tigern som jag hade med mig, svaret jag fick var en nick och även om han inte kunde säga ja så blev jag så glad att han kom ihåg det. Bara några timmar senare var han borta.

Att förlora så många på såå kort tid har verkligen fått mig att bli orolig. Jag är alldeles för ofta rädd för att någon i familjen eller släkten ska försvinna eller få canser.Även livrädd att Elton eller Jens ska försvinna. Det gör ont i hjärtat och jag känner hur det bränner i ögonen nu bara jag tänker på det. Jag vill aldrig mer uppleva att någon som betyder exremt mycket för mig försvinner.Jag vill inte uppleva tomheten eller få känslan att inte kunna ha någon att rådfråga igen. Fattar knappt ens att jag skriver detta nu , för jag får så sataans ont i kroppen när jag tänker på vad vi förlorade och gick igenom. Men vi var är och kommer alltid att vara starka för att vi finns alltid och stödjer varandra genom våttt och tort.

Jag älskar mig familj,släkt och mina djur så så mycket att det verkligen inte ens går att beskriva med ord. Jag är nästan sjukligt rädd att förlora er, utan er är jag verkligen ingenting. Ni är luften jag andas, mina friska andetag och mina självklara hjärtslag. Älskar er till döds, <3

Tigger, <3

morfar, <3

mormor , <3

Canser, akta dig för nästa gång jag upptäcker dig så ska jag skjuta ihjäl dig.

Allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

Rubriken är sann sann sann sann.


Ville bara berätta att jag älskar min familj mest av allt. Ni är bäst.

Som jag lovade, två roliga videor

för er som har det tråkigt och kanske har lite ångest över att skolan har eller ska börja igen, ni kan kolla på dessa videorna som jag lägger upp. Den första gjorde sanna till mig för flera år sedan och den andra spelade vi in i lördags, vill bara berätta att filmerna inte är seriösa någonstans och ni tittar på ert eget villkor.
Det är inte mitt ansvar om ni får men efter att ha kollat på filmerna, det är inte heller mitt fel om det dyker upp liknande problem som i "the ring", härmed har jag nu avsett mig allt ansvar för vad som händer med er efter att ni har tittat...Och nej, det är inte så farligt som det verkar...eller?

OCH EN ANNAN SAK OCKSÅ! , DEN SOM MOBBAR MIG FÖR BILDERNA I DEN FÖRSTA FILMEN ELLER DEN SOM MOBBAR OSS FÖR NÅGOT I DEN NYA FILMEN ÄR SÅ DÖD!!!!
Ha en kul tid när du tittar på filmerna, puss :*

Buuuuuuuus

KOM PÅ LOPPIS ......FÖR FAN !

Checka in på mojjens blogg för mer information!

Grattis på födelsedagen (L)

Grattis på födelsedagen morfar, idag skulle du ha fyllt 84 år, <3

Det har gått så lång tid sen vi sågs sist men det är endån väldigt svårt att förstå att jag aldrig mer kommer kunna krypa upp och sätta mig i "moffas" knä.

Nu när min humor äntligen har blivit så bra så att vi har ungefär likdan så har jag ingen att dela den med.

Jag tänker på dig väldigt ofta & för nån timme sen satt jag med "Tigger" i handen och tänkte på när jag hade köpt den och du fick döpa den.

En tiger som heter Tigger mer fantasi kan man ju inte ha.

Du va där när jag lärde mig gå.

Du var där när jag lärde mig prata .

Du var där när jag började skolan.

Du var där när jag lärde mig simma.

Du är där när jag slutar nian.

Du är där när jag får körkort.

Du är där när jag tar studenten.

Du är där hela mitt liv, för i mitt hjärta kommer du alltid att vara.

Jag längtar tills vi ses igen.

Jag längtar tills jag kan krama dig.

Jag längtar tills jag kan känna din lukt.

Jag längtar tills jag kan spela med dig.

Jag längtar till allt.

Jag saknar och älskar dig världens finaste morfar. Nu lever jag åt dig <3