Har idag fått veta att en som har gått i min parallell klass på skansen och som jag har haft elevensval tillsammans med har gått bort. Hon var bara 16 år, 16 jävla år, det är nu man ska leva, det är nu man har hela livet framför sig och det är nu man kan börja känna sig vuxen på riktigt, man kan börja ta större egna beslut och börja klara sig på egen hand.Jag vet inte hur och jag vet inte när allt detta hände men jag känner samtidigt att det inte är min ensak. Vi har knappt aldrig pratat med varandra men de gånger vi gjort det så har det varit trevligt. Jag sitter inte och gråter och jag känner mig inte heller ledsen, jag blev mest chockad över att det hade hänt då jag såg att hon skrev en massa på facebook senast igår. Man vet ju aldrig vad man ska göra när sånt här händer man blir chockad och vet egentligen inte vad man ska säga. Detta har hänt alltför ofta det senaste året , känns som om att det har varit någon som försvunnit minst varannan månad. Nu får det fan vara nog.
Har ju som sagt ingen egen relation till dig men man får ju sig endån en en riktig tankeställare när sånt här händer, det får mig att vilja krama om mina vänner & min familj och aldrig släppa taget om dem. Aldrig låta dem gå längre bort än vad jag kan se dem.
Jag älskar min familj och mina vänner sådär nästintill sjukligt mycket, jag är livrädd att behöva förlora någon som betyder mycket för mig en dag.Förlorade två personer som alltid har stått upp och stöttat mig och min familj på mindre än ett år och jag klarar inte av ifall någon mer i min närhet skulle försvinna. Det är ni som får mig att kunna orka att resa mig ur sängen på morgonen & hur jobbigt det än känns som vet jag att jag aldrig kommer att behöva klara av en dag själv.
Jag älskar er allihopa såååå mycket ,<3
Ger även tusentals tankar till Nathalie och hennes familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar