Jobbiga tystnader

Toaletttystnaden - Ett typexempel för situationer där toalettystnanden är som mest påträngande är då man går på en offentlig toalett, tror sig vara ensam men efter en liten stund inser att det är någon i båset bredvid. Det är då helt tyst i lokalen, men varje liten rörelse man eller den andre gör får oerhörda proportioner i ljudväg. Tack och lov är det bara i absoluta nödsituationer man/jag gör tvåan på offentliga toaletter, men det är bara att be till gudarna att det inte är toalettystnad som råder om/då dessa kriser väl uppstår. Det är inte vidare jätteskoj att veta att någon sitter och lyssnar i sådana situationer.

Tugg-och-sväljtystnaden - Man sitter på ett tyst ställe, förslagsvis ett bibliotek, och ska äta en macka eller dylikt och dricka lite kaffe eller vatten till. Det är knäpptyst, och det känns som att precis hela världen sitter och lyssnar på ditt tuggande. Framförallt känns det som att alla hör hur du sväljer, och varenda litet delmoment i sväljproceduren hörs. Det blir en stark press på ätaren, och man tvingas anstränga sig för att hålla sitt ätande på absolut lägsta ljudnivån. Att svälja tyst och långsamt är inte alltid så lätt, speciellt när det känns som att precis alla lyssnar.

Biotystnaden - Biotystnaden är en kusin till tugg-och-sväljtystnaden, och är problematisk eftersom den alltid uppstår i de mest dramatiska och intensiva ögonblicken i filmen. När det är helt tyst på filmen, är det som mest intensivt, och det är alltid just då man precis stoppat in en hård godis i munnen, precis är på väg att dricka eller precis stoppat ner handen i godispåsen. Varenda liten minimal rörelse kan förstöra hela filmupplevelsen för alla, och man har ett tufft ansvar i att inte låta alls. Det bästa sättet att undvika biotystnader är att helt enkelt inte äta på bio (eller om man nu måste - riv av godispåsen på hälften för att undvika prasslet) eller så ser man någon halvsjabbig romantisk komedi med Cameron Diaz där dramatiken är som störst då hon ska välja mellan den snälla fjanten med ett hjärta av guld, eller den snygga, rika men hjärtlöse idioten - det är med andra ord aldrig särskilt dramatiskt. Å andra sidan är det inte riktigt värt att gå på bio isåfall. Nåja.
Den pinsamma tystnaden - Denna kategori behöver kanske ingen närmare beskrivning då de flesta upplevt den. Man träffar exempelvis någon person man halvkänner på valfritt ställe och ett vardagstrevligt kallprat inleds (Hej! Är du här? Vad gör du nuförtiden? Jahaa, vad trevligt. Vi borde ta en fika nån gång! osv...) I regel gillar man inte riktigt personen heller. Någonstans i samtalet blir det tyst lite för länge, och ingen vet riktigt vad man ska säga. Det kan man lösa på olika sätt. Ett sätt är att någon av parterna blir lite nervös och börjar babbla på oavbrutet, vilket är pinsamt men ändå lite bättre än alternativ två, vilket är att ingen av parterna säger något alls, och man står kvar där med händerna i fickorna, tittar sig omkring ett tag, vickar lite på fötterna fram och tilbaka, och någon säger "jahapp" och den andra ler lite och säger något liknande tillbaka. Därefter kan man stå där i evigheter och bara hoppas på att ens buss eller vad det nu är kommer.

Maglätestystnaden - Alla har väl någon gång haft en mage som knorrar och låter. Problemet är att man inte kan göra så mycket åt det. Det går liksom inte att spänna sin mage och få tyst på den, utan det är bara att acceptera ljudet. Det jobbiga uppstår då man sitter på en föresläsning eller liknande, där föreläsaren pratar tämligen tyst och monotont. Det är alltid vid dessa tidpunkter då vissa personers magar låter som mest. Man får sitta där, och även om man vet att man inte kan göra något, försöker man på olika sätt spänna sig så att magen inte ska låta. Förgäves. Det är bara att acceptera att alla lyssnar på ens mage istället för på föreläsaren, vilket inte är helt skoj.